Patologen Sten Thorstenson sitter lätt tillbakalutad i sin skrivbordsstol och för muspekaren över vad som mest liknar en satellitbild av en skärgård med massiv algblomning. En bild som i dubbel bemärkelse inte skulle vara möjlig för några år sedan och som har väckt stort internationellt intresse.

Först har han ingen lust att prata om det arbete som bland annat har lett fram till bilden på algblomningen, som i själva verket är bröstcancerceller i 200 gångers förstoring. Att arbetet 2008 fick kalla handen i en tävling som It i vården anordnade har satt sina spår.
– Jag fick ett kort svar på några meningar att bidraget inte var intressant och i stället vann någon som hade slagit ihop två databaser, säger han och det framgår av tonfallet att tidningen bättre borde ha förstått hur viktigt hans arbete var, och är.

Så vi gör ett nytt försök.

Innan 1999, när Sten Thorstenson arbetade i Kalmar, innebar diagnostiken av misstänkt sjuk vävnad vissa logistiska problem för de sjukhus som saknade egna patologer, exempelvis sjukhuset i Västervik.

När bröstkirurgen i Västervik opererade en patient med bröstcancer togs ett vävnadsprov från lymfkörteln i armhålan och frystes ner. En patolog från Kalmar bilade sedan 14 mil upp längs E22:an till Västervik för att titta på preparatet och ställa en diagnos.

Sten Thorstenson ville 1999 snabba upp processen, och slippa 28 mils bilkörning, och föreslog i stället att bilder på vävnadsprovet skulle skickas digitalt till Kalmar. Det tog med dåtidens teknologi visserligen minst 30 minuter men metoden placerade trots det Kalmar på kartan som först i Sverige med så kallad digital fryssnittsdiagnostik.

Men det är inte den metoden som gör Sten Thorstenson till en pionjär inom den digitala patologin. Arbetet som patolog kännetecknades tidigare dels av att gamnackat sitta böjd över ett mikroskop, dels av att flytta runt preparatglas med gamla och nya vävnadsprover in och ut från arkiv. Just arbetet vid mikroskopet gav en av patologerna i Kalmar allvarliga problem från halskotpelaren vilket blev starten på den andra delen av Sten Thorstensons arbete.

Han gav sig ut på jakt efter en teknik som i stor skala kunde skanna in vävnadsprover från preparatglas och överföra dem till digitala bilder för att på så sätt skapa ett mer ergonomiskt arbetssätt. Tekniken fanns redan inom läkemedelsindustrin men användes inte i sjukvården. Tekniken införskaffades 2007 och började användas rutinmässigt i oktober 2008.

Samtidigt var det inte alltigenom enkelt.

Både patologer och sjukhusfotograf fick lägga sina pannor i djupa veck för att få till rätt färger på de datorskärmar som användes. Och sjukhusets it-avdelning protesterade när Sten Thorstenson förklarade hur mycket lagringsutrymme som skulle komma att krävas för de inskannade bilderna.

Men det gick.

Efter ett tag skannades alla vävnadsprov in rutinmässigt och blev till digitala bilder och det så kallade Kalmarkonceptet för rutin­diagnostisk digital patologi var fött och den här gången var Sten Thorstensson inte bara först i Sverige utan först i världen.

Projektet hade väckt stor uppmärksamhet och 2010 flyttade Sten Thorstenson sin verksamhet till patologilaboratoriet vid Universitetssjukhuset i Linköping och påbörjade även ett samarbete med bland andra Center of Medical Image Science and Visualization, CMIV, i Linköping.

Nu lämnar han skrivbordsstolen och algblomningen för att visa själva hjärtat i arbetet, de två skannrar som fram tills i dag har möjliggjort att över 205 000 preparatglas har omvandlats till digitala bilder.

Till skillnad från de modeller som Sten Thorstenson använde i Kalmar kan de här skannrarna i miljonprisklassen laddas med 400 preparatglas åt gången och sedan återge preparatet i 200–400 gångers förstoring.

Men de ser inte mycket ut för världen. På det anonyma blåa plasthöljet finns knappar för på- och avstängning, ett reglage för förstoringsgraden, ett litet glasfönster och en lucka.

I rummet bredvid finns det närarkiv med preparatglas som Sten Thorstenson helst skulle vilja bli av med. Även om alla histopatologiska preparat på Universitetssjukhuset i Linköping nu skannas in och sparas digitalt sparas också preparatglasen i låda efter låda, hyllmeter efter hyllmeter, och för att klara av den sammanlagda vikten har sjukhuset varit tvunget att förstärka golvet under det rum som alltså bara är närarkivet.

Tillbaka på Sten Thorstensons rum berättar han att utöver gårdagens studiebesök från Norge har hans arbete även väckt intresse i Italien, Finland, USA, Kanada, Brasilien och Kina. Även inom landets gränser har intresset varit stort. I nuläget bedrivs två stora projekt med anslag från den statliga innovationsmyndigheten Vinnova och flera landsting.

Det första projektet, som startade i höstas och omfattar omkring 18 miljoner kronor, ska se över arbetsflödena på patologavdelningarna och förutsättningarna för den nya tekniken. Det andra projektet ska bland annat se över möjligheterna till det nationella utbyte av patologkompetens som den nya tekniken gör möjlig.

Redan i dag utförs digital rutindiagnostik åt Universitetssjukhuset i Linköping av Telemedicine Clinic i Barcelona och de veckodagar då Sten Thorstenson inte sitter i den där skrivbordsstolen i Linköping sitter han hemma i Kalmar och utför samma arbete.

– Jag har aldrig haft det bättre, konstaterar han med anledning av den frihet som digitaliseringen gett honom och andra patologer.
Sten Thorstensson har nyligen testat en ännu bättre skanner vars snabbhet skulle göra det möjligt att skanna in även cytologiska preparat. Fungerar det skulle mikroskopet på hans bord snart vara överflödigt.

Men att den digitala tekniken, som redan i dag till viss del använder sig av bildanalys på sikt skulle göra patologerna lika överflödiga som deras mikroskop tror Sten Thorstensson inte:

– Nej, vi patologer är mycket snabbare än dataprogram på att känna igen avvikande strukturer och celler, säger han lätt tillbaka­lutad i sin skrivbordsstol.