Robert Kovacs, specialist i allmänmedicin vid Söderdoktorn, Stockholm.

I Uppsala län har patienterna fått tillgång till sina journaler via nätet och man vill nu driva igenom detta i hela landet. Det finns självklart fördelar. Men det finns också allvarliga nack­delar som politiker och tjänstemän på socialdepartementet och SKL verkar blunda för. Vissa bas­uppgifter passar utmärkt att ha på nätet, till exempel medicinlista, överkänslighet och översikt över kroniska sjukdomar.

Problemen uppstår när patienten fritt och på egen hand kan läsa löpande journaltext och provsvar. Dessa problem måste debatteras och lösas innan journalerna läggs ut!

Nackdelar:

1. Risk för mer oro, särskilt hos oroliga personer med stort kontrollbehov. Det blir dessutom sannolikt just dessa som i hög grad kommer att logga in.

2. Risk att patienten felaktigt tolkar normala provsvar som att allt är bra och inte hörsammar kallelser till återbesök.

3. Risk för försämrat förtroende för doktorn och vården i många fall.

4. Risk att läkarna inte vågar skriva vissa saker alls i journalen, främst vad gäller differential­diagnoser.

5. Risk att vården förlorar tid, dels på att behöva förklara många ovidkommande saker i lab, röntgen och journaler, dels för att journalföring kommer att ta mer tid i anspråk än i dag då man måste väga orden på guldvåg.

6. Risk att den som utsätts för misshandel av partner eller förälder inte vågar söka vård.

(Både punkt 1 och 2 har enligt en artikel i SvD redan hänt i Uppsala: www.svd.se/nyheter/inrikes/natjournal-kan-vara-farlig_8461500.svd)

Om journalen blir tillgänglig med en knapptryckning kommer många fler att ta fram sin journal. Att patienter redan i dag kan begära ut journalkopior är ingen anledning till att journalerna också ska vara extremt lättillgängliga på nätet.

Obetydliga fel, till exempel små detaljer i anamnesen som läkaren missuppfattat, och medicinskt språkbruk i journaler kan göra att patienten tar kontakt med vårdgivaren och vill ändra eller få förklaring, vilket tar onödig tid. I lab- och röntgensvar finns många betydelselösa avvikelser som patienten kan tro är farliga.

Vad kan hända när den oroliga patienten på sin kammare lördag kväll loggar in på sin journal? Låt mig ge några exempel:

  • Patienten läser ”om anemin kvarstår bör colonmalignitet uteslutas”. Läkaren hade goda skäl att just i det fallet inte säga något, till exempel för att anemin tycktes övergående eller för att patienten är en väldigt orolig person. Patienten söker akut vård på helgen (psykiatrisk eller somatisk) för att diskutera detta vidare eller ta mer prover. Nästa gång vågar läkaren inte skriva sina tankar i journalen utan använder lösa lappar eller separat dokument.
  • Patienten loggar in i sin lablista och ser blodstatus där så kallat MCHC ligger lite lågt. Han ringer sin doktor som sagt att blodstatus var normalt. Läkaren har gjort en riktig bedömning att MCHC-avvikelsen är betydelselös och inte tyder på sjukdom. Trots ett långt förklaringssamtal minskar patientens förtroende för läkaren och denna har förlorat tid som kunde använts bättre.

Några synpunkter från officiellt håll: Vad gäller partnermisshandel ska patienten kunna ”försegla” sin journal så att den inte går att läsa utifrån. Den som misshandlar och är kontrollerande skulle dock knappast acceptera att journalen är förseglad utan kräva att den var tillgänglig (med våld eller hot om våld), så försegling fungerar i praktiken inte.

Man säger också att det är upp till varje landsting hur stor del av journalen som ska vara tillgänglig, men hur det kommer att se ut i olika landsting är inte klart. Även om man först bara lägger ut en begränsad del av journal­texten kommer dock mediedrev eller patient­tryck förr eller senare sannolikt att driva på att allt läggs ut, eftersom det är tekniskt möjligt.

(Det ovanstående utifrån mejlväxling och telefonsamtal våren 2013 med Sofie Zetterström och Nina Lundberg, båda vid Cehis, landstingens samarbetsorgan för gemensamma e-hälsotjänster.)

Det är oacceptabelt att man försöker driva igenom en sådan här grundläggande förändring av vården utan rejäl offentlig debatt. Det är oacceptabelt att man bortser från nackdelarna för oroliga patienter, vården själv och misshandlade. Vi bör alla försöka påverka socialdepartementet eller SKL för att stoppa detta eller åtminstone begränsa skadeverkningarna.